Studenternas uppvisning druknar i ordmassor
Sinne
Manus: Anja Hilling
Regi: Melanie Mederlind
Medverkande: David Fukamachi Regnfors, Eli Ingvarsson, Pontus Lundin, Ylva Olaison, Christine Samson, Jonathan Silén, Emelie Strömberg och Amelie Thorén.
Slutproduktion för avgångsstudenterna vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Spelas på Vita Scenen Folkteatern till och med 21 maj.
Poetiskt, extremt och med referenser till ”Den unge Werthers lidanden”. Så lanseras unga prisade Anja Hillings Sverigepremiär. Fem tonårsförälskelser korsas härs och tvärs. Regissören tilltalas av kärleken som drivkraft.
Tyska nutida dramatiker spelas sällan i Göteborg. Och i det här fallet är unga kvinnor i ropet ansvariga för hela uppsättningen.
Mycket är originellt och möjligen djupsinnigt. Skådisarna är DJs, deras ansikten projiceras på helvägg, de bildar kör som framför kärleksmedley och de bryter mitt i för att dela ut Werther-kolor.
Många monologer övergår dessutom i sång á la Bollywood. Ett tveksamt grepp tyvärr. Den vindlande flödande texten är även den en provkarta på märkliga möten, nyckfull attraktion, dess motsats och en stor dos introspektion.
Ett flitigt bruk av mikrofoner förekommer, likt filmvärldens voice over.
Ett avgörande problem är att för mycket återberättas och för lite gestaltas. Jag blir varken tillräckligt berörd eller road av det som sägs utspelas på gardenparty, i bageri, blomsterhandel, skolcafeteria eller badhus. Ändå förekommer psykisk sjukdom, lungemfysem, mord och homosexualitet.
Med tanke på att Strauss senaste på Stockholms stadsteater var sövande otillgänglig, är kanske inte det nutida tyska min likör. Jag upptäcker att jag gillat flera skådisar då de gjort praktik. Här får de beröm kollektivt för körpartierna där de synkar klockrent. Enskilt ska Ylva Olaisons och Stina Samsons prestationer särskilt framhållas.
Mats Hallberg