Verkligheten skiner inte som reklamen
Jämställdheten i Sverige är en myt som späs på av politiker som pratar jämställdhet men inte agerar därefter, skriver Stina Lindblom.
I många år har vi i Sverige skrutit med att vi är världens mest jämställda land. Jämställdheten har blivit ett ideal och viktig för vår nationella självbild. Politiska ledare från vänster till höger berömmer sig för att vara feminister. Ändå har jämställdheten länge stått och stampat och utvecklingen avstannat. Många med mig har undrat varför.
De som var med på 70-talet minns begreppet ”den repressiva toleransen”, myntat av Herbert Marcuse. Den repressiva toleransen innebär att de som har makten införlivar motståndarens argument med sina egna och på det sättet både oskadliggör motståndaren, dvs genom att omvandla den andres kraft till sin egen praktiserar makten en form av verkligt effektiv politisk ju jutsu och vidmakthåller på så sätt status quo.
Minns 90-talet då Stödstrumporna hotade med att bilda eget parti. Då blev det istället ”Varannan Damernas” i riksdagen och Göran Persson, en maktens mästare, blev feminist.
Trögheten i jämställdhetsarbetet beror kanske just på detta. Vi har jämställdhetsplaner och jämställdhetsdelegationer, vi skryter om vår jämställdhet både hemma i Sverige och utomlands. Jämställdheten är något vi är stolta över och gärna vill exportera till andra länder i EU, ja till hela världen. Men arbetande kvinnor i Sverige vet att arbetslivet inte är jämställt, att arbetsmarknaden är könssegregerad, att kvinnor mestadels finns i offentlig sektor och män inom industri och näringsliv.
Männens arbete anses viktigt för landets ekonomi, för BNP, för exporten. Kvinnans arbete ses visserligen som nödvändigt men främst som en kostnad, ett onödigt utlägg. De senaste 30 åren har också dominerats av omorganisationer och nedskärningar.
Kvinnor gör mycket men får ut väldigt lite, männens arbete värderas än idag högre än kvinnornas. Värdediskriminering är ett relativt nytt begrepp att ta till sig men ordets betydelse gammalt och välkänt.
Stat, kommun och landsting styrs av politiker som talar med kluven tunga. Det är jämställdhet i de politiska talen och styrdokumenten men låga löner och fortsatta rationaliseringar ute i välfärdens olika verksamheter.
Talet om jämställdhet har nog varit ett effektivt styrmedel i arbetet att hålla tillbaka kvinnors krav på rättvisa löner och arbetsvillkor, mer av propaganda än praktisk verklighet. Och visst har vi gått på det? Vi vill ju så gärna. Kanske är det en form av önsketänkande att svenska kvinnor är världens mest jämställda?
Relationen mellan man och kvinna inom familjen har hitintills dominerat jämställdhetsdebatten. Ändå är kvinnans ekonomi, status, klasstillhörighet fortfarande beroende av om hon har en partner med goda inkomster eller inte.
Orsaken är framförallt de låga löner som kommun och landsting erbjuder sina anställda. Hur vi lyckas i livets tre helt avgörande avseenden, familjekarriären, boendekarriären och yrkeskarriären avgör i vilken del av samhället vi hamnar.
Längst ner i den yrkesarbetande befolkningens klass-status-inkomsttrappa finns LO-kvinnorna i sällskap med alla TCO och SACO-kvinnor som är, eller har varit, anställda i offentlig sektor. Kanske räknar de styrande kallt med att kvinnor ändå klarar sig eftersom de kan försörjas av sina män/partners? Kan det vara så? Jämställdhetspolitiken gäller kanske bara de kvinnor som lyckats i familje- och bostadskarriären?
Jämställdheten i Sverige är en av många skäl omhuldad myt och visst kan den som är känslig ana sig till en doft av dubbelmoral. Dubbelmoral är praktiskt i många lägen men inte så mycket att skryta med.
Med tanke på att hälften av alla kvinnor som inom de närmaste åren går i pension kommer att få garantipension, alltså fattigpension, trots ett långt arbetsliv är det kanske dags för kommunerna att återinföra fattighusen? För hur ska alla ensamstående äldre kvinnor kunna ha råd att bo, äta, leva? Ordspråket ”Otack är världens lön” är milt i detta sammanhang. Att löna ett långt arbetsliv med fattigpension är rent ut sagt skamligt.
Det är verkligen dags att sluta hyckla feminism och jämställdhet i de politiska talen och i handling ändra dessa diskriminerande löner och pensioner. Kvinnofattigdom är baksidan av den svenska jämställdhetsmyten.
Stina Lindblom
Medlem i Tjänstemännens S-förening i Göteborg