Mer att önska av EU i vårdfrågor
Jag är hos läkaren för att få allergimedicin. Det tar tid att hitta de bästa alternativen när du ammar. Kunskapen om hur bebisar påverkas av mammans medicinintag är låg. Följden blir att läkare tvingas gissa vilken medicin och dos som är mest lämplig. Därför var jag med och drev igenom EU-lagstiftning som ger läkemedelsföretagen något längre pantenttid i utbyte mot att de även forskar fram hur medicinen påverkar barn. Jag säger något om det till min läkare. Han hummar och säger: Men vad gör ni åt antibiotikaresistensen?
Jag berättar om arbetet som pågår, men säger samtidigt som det är. EU kan inte besluta om hur olika länder ska hantera läkemedel.
Konstigt, säger han. Är det något man borde samarbeta om är det ju att vi även fortsättningsvis ska ha fungerande antibiotika. Jag håller med.
Det EU som domineras av högern lägger i stället fram förslag som kan gå i motsatt riktning. I EU-kommissionens förslag till patientrörlighetsdirektiv togs ingen hänsyn till att vissa länder brottas med multiresistens. Försök till seriös diskussion avfärdades av svensk borgerlighet med att S påstods vara ”protektionister”. Den borgerliga regeringen prioriterade att få igenom patientrörlighetsdirektivet under sitt ordförandeskap. Och misslyckades . De ville inte ge upp skrivningar som hade skräddarsytts åt särintresset privata vårdaktörer.
Under det spanska ordförandeskapet gick det bättre. Den kompromiss som utarbetades tar större hänsyn till verkligheten och risken för spridning av multiresistenta bakterier.
Men alltjämt finns mer att önska när vårdfrågor behandlas på EU-nivå. Varför står inte de stora frågorna, de som avgör liv och död på vår kontinent, i fokus? Tyvärr finns nog svaret i det Göran Persson en gång sa: Framtiden har inga lobbyister. Och när den politiska högern har makten är det julafton för alla kapitalstarka särintressen. I Sverige såväl som i EU.
Åsa Westlund