Åt var och en efter behov

Ledare 150227
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 
Åt var och en efter behov

Så sitter jag här nu med ett år kvar till pensionen. Den långa resan som började på Bergundavägen i Växjö och slutade (?) på Klippan i Göteborg blev också slutet på en klassresa. Under resans gång färdades jag från en knaper miljö bland trötta och slitna men ändå hoppfulla kroppsarbetare, till en akademisk miljö, där snarare den trötta tanken ibland präglade lusten till ett kreativt arbete. Jag vet inte riktigt var jag hör hemma, men jag vet hur jag lyckades ta mig fram under resans gång.

Barnbidraget som var ganska nytt blev ett kraftfullt tillskott i min barndoms familjekassa. Den offentliga sjukvården fungerade och den skicklige läkaren som flytt undan krigets fasor lyckades rädda livet på mig i slutet av 1950-talet.

Den kommunala skolan saknade inte resurser, men allt var inte en idyll. I skolan läste vi med stigande oro broschyren ”Om kriget kommer” och lärde oss att packa en låda med kläder till flyktingbarnen från Ungern. Det var inte alla lärare som tyckte om barnen från hyreskasernerna.
Han som placerade oss elever efter klasslistan ändrade ordningen på bokstäverna i alfabetet för att inte jag som stod bland de översta skulle få en alltför framträdande plats i klassrummet.
 

Och den barske skoltandläkaren bemötte barnen efter siffrorna i taxeringskalendern. Men skoltandvården var gratis. Som barn tänkte jag aldrig på att några av klasskamraterna kom från ett annat land, för självklarheter ägnades aldrig en djupare tanke. Men hemma tänkte vi mycket på varför morfar inte orkade stå på byggena i kylan omgiven av armeringsjärn och betongmassor. Och varför mormor alltid måste gömma undan flaskorna?
 

Men som änka fick hon det bra och fick ta del av välfärdssamhällets stora utbud av en bra pensionärsbostad och ett kommunalt bostadstillägg tillsammans med en liten men hygglig pension. Hon lyckades spara 12 000 kronor till sin egen begravning.

Det var då, och nu? Jag kommer att få det bra om hälsan står mig bi. Då vill jag uppleva hur våra barnbarn trivs och är trygga hemma i familjen och bland barn från olika sociala miljöer. Barnbarnen ska få slippa att dagligen konfronteras med segregationens bittra verklighet i form av arbetslöshet, främlingsfientlighet och kriminalitet. 

En offentlig sjukvård ska vara beredd att ta emot dem när kropp och själ plågas av smärta. Och på fritiden ska de få uppleva ren miljö bland hav, skogar, berg och dalar. Men allt detta kräver ett solidariskt samhälle, där var och en efter förmåga kan bidra med sin skattekrona.
Och visst måste pension och arbete beskattas lika!


Så om våra barnbarn får leva ett gott liv, får jag en bra ålderdom och det roliga kan fortsätta.


Magnus Hermansson Adler