Solidaritet är inte att tycka synd om

Ledare 140718
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 
Solidaritet är inte att tycka synd om

Häromdagen tog vi en promenad i Visby gästhamn, familjen och jag. Där låg en och annan liten motorbåt, en och annan mindre segelbåt, men det som framför allt fångade vår uppmärksamhet var de enorma yachterna - och de var många!

 

Vi spekulerade lite i hur många miljoner som låg där och flöt i solgasset (100? 200?) och konstaterade till sexåringens stora besvikelse att även om vi sålde huset och fick alla hennes pengar skulle det inte räcka till en sån där båt.

Under Almedalsveckan var jag och lyssnade till några olika seminarier som handlade om sätt att bereda plats i arbetslivet för människor som har svårt att ta sig in av egen kraft. Kontrasten mellan den unga kvinnans berättelse om sin resa från  långtidssjukskriven med självförtroendet i botten till att ha en plats, att vara någon med kunskap som andra värderade,  och de där yachterna i hamnen blev så slående.

 

Jag vet inte hur hårt yachtägarna har jobbat, men jag har svårt att tro att deras ansträngningar varit större eller svårare än kvinnans på seminariet. Jag har svårt att smälta att det finns de som anser att yachtägarnas brist på belöning är en av samhällets största utmaningar.

 

För livet är orättvist. Några föds friska, i familjer som uppmuntrar och har ekonomiska förutsättningar att ge en bra start. Några har medfödda funktionsnedsättningar eller växer upp med fattiga föräldrar, eller med föräldrar som inte har förmåga att ge stöd och vägledning.

 

Om talet om människors lika värde och mänskliga rättigheter ska bli något mer än bara prat måste politikens främsta uppgift vara att ge alla så lika förutsättningar som möjligt att bli den de önskar vara.

Solidaritet är inte att tycka synd om. Det är att ödmjukt se sig själv i någon annan. Vad skulle krävas för att jag skulle sätta mig på en trottoar med en pappmugg i handen? Hur skulle jag vilja bli behandlad om jag blev svårt sjuk och tappade fotfästet?

 

När klyftorna blir stora och tryggheten hotas bryts solidariteten sönder. Misstroende och hat breder ut sig. Då ser vi inte längre oss själva i den andre, då tar vi det vi kan få och skyddar oss mot de andra

För de allra flesta är Sverige ett bra land. Men det är något dyrbart och skört som är på väg att gå förlorat. Det stör mig oerhört att inte alla barn kan åka på semester, att så många äldre är oroliga för om stödet ska fungera, att skolan sviker dem med störst behov. Politiska beslut är inte allt, inställning och insikt behövs också. Men det är politikens förbannade ansvar att sätta rätt frågor på dagordningen och reformer som gör vårt gemensamma samhälle mer medmänskligt.

 

Anna Johansson

Ordförande Socialdemokraterna i Göteborg