Svenska skolan slagträ i England

Världen 100308

|

 

När AiP träffar Sam Freedman, politisk sakkunnig hos Tories, i Portcullis House i Westminsterkvarteren har han precis genomfört en mindre flytt. Valdagen är ännu inte utlyst av Labourregeringen, men val måste hållas senast 3 juni. Det hetaste tipset är att valet hålls 6 maj och i Portcullis House, där många parlamentsledamöter har sina kontor, får inte valrörelse bedrivas.

Därför har ett flyttlass gått till Tories patihögkvarter i närheten. Sam Freedman arbetade tidigare på ”Policy Exchange”, som har kallats David Camerons ”favorittankesmedja”. Där skrev Freedman rapporter om den svenska skolan, något som han arbetar vidare med åt Michael Gove som spås bli utbildningsminister om Tories vinner valet. Men först ska valet vinnas, och därför flyttas Freedmans kunskaper till Tories centrala valrörelse.

– Sedan 1960-talet har Tories varit intresserade av hur du kan ge skolor mer frihet inom den offentliga sektorn, säger Freedman och påminner om att den politiska högern generellt anser att statliga monopol behöver konkurrensutsättas för att inte leda till ineffektivitet.

– Men vi hittade aldrig rätt sätt att introducera ämnet till väljarna. Vi fastnade i diskussioner om privata skolor som tar ut stora avgifter, vilket lätt framstår som elitism, säger Freedman och menar att friskolereformerna i Sverige och USA gav konkreta exempel att hänvisa till.

Labour har å sin sida ställt flera principiella frågor kring Tories intresse för den svenska skolan. Hur ska reformerna betalas? I Sverige uppger många kommuner att kostnaderna ökade efter friskolereformen, och en viss överbudskapacitet är i regel nödvändig om en fri marknad ska skapas.
Freedman håller med om att en överbudskapacitet är nödvändig, och pengarna för att få fram extra platser ska tas från programmet ”Building schools for the future”.

– Vi tar 15 procent från det programmet, säger Freedman som menar att 220 000 nya platser kan skapas på det sättet. Lågt räknat, tillägger han.

En annan invändning i den svenska debatten är att fri­skolorna ska ha orsakat ökad segregation. Freedman menar att segregationen i Sverige bara har ökat marginellt. I stället hänvisar han till USA, där andelen fattiga barn är högre i friskolor (”charter schools”) än i andra skolor.

Tories vill även införa ett ”elevpremium” där skolor som tar emot elever från fattiga förhållanden kompenseras bättre. Redan i dag finns en pott på 38 miljarder pund som delas ut till sådana skolor, och Tories vill dels öka potten och dels ändra beräkningsgrunden. Hur det ska gå till, med hur mycket potten ska förstärkas och hur det hela ska finansieras, är i nuläget oklart.

– Vi lär lämna besked närmare valet, säger Freedman.

Att Labour även framhåller andra problemen med den svenska friskolereformen, som kombinationen av betygsinflation och sjunkande resultat i internationella jämförelser, är ingen överraskning.

Tories har inte heller lyckats ge ett klart besked om huruvida vinster ska tillåtas i det brittiska systemet. Freedman förklarar att om en grupp föräldrar eller lärare övertar driften av en skola får ingen vinst göras. Men föräldrarna kan ge en skolkoncern, som Kunskapsskolan, i uppdrag att driva skolan åt dem. Då är det fritt fram för Kunskapsskolan att göra vinst.

Freedman är inte heller orolig för rapporer om att svenska friskolor har färre utbildade lärare och kuratorer samt sämre skolbibliotek än kommunala skolor, eller den svenska utvecklingen med dyra annonser och löften om nya datorer för att locka elever.

– Vi kommer att arbeta mer med information, utvärdering och jämförelser av skolor än vad ni gör i Sverige. På så vis kan föräldrarna göra verkligt oberoende bedömningar och skolval åt sina barn, säger Freedman.

Att den svenska skolan förblir ett slagträ i den brittiska valrörelsen är ingen vild gissning.